Mayakalendrarna och nio+nio-dagarsräkningen
Mayakalendrarna och nio+nio-dagarsräkningen |
Man talar ofta om Maya-kalendern, som om det var något konstant och evigt som har varit densamma genom tiderna. En sådan uppfattning är långt från sanningen eftersom de kalendrar som Mayafolket har använt ändrats beroende på deras egna skiftande perspektiv. Detta i sin tur har berott på hur nya medvetandepolariteter har förändrat uppfattningen av verkligheten också hos Maya på samma sätt som i resten av världen. Enligt min mening är Maya inte en speciell ras begåvad med en överlägsen kalender-gen, men ett folk på vår planet som bebodde en speciell plats (ekvatorn väst) och som därför under vissa perioder har utvecklat en starkare känslighet för de vågor av medvetande som har drivit utvecklingen av vår planet. Denna starkare känslighet var särskilt tydlig under den så kallade klassiska perioden (200-900 e.Kr.) när Mayakulturens kalendariska kunskaper kulminerade och i mina ögon är det dessa som vi i dag särskilt behöver använda oss av. Det var i denna kultur som den Långa Räkningen fick sitt genombrott och nio nivåer av Bolon Yokte Ku beskrevs. Ett exempel på hur Mayakalenderns system påverkades av olika kosmiska energier är hur den Långa Räkningen förlorade sin roll efter den klassiska periodens fall (den äldsta inskriptionen med ett datum för den Långa Räkningen är från 32 f.Kr. och den senaste från 909 e.Kr. och förekommer endast sporadiskt i texter från senare århundraden). De post-klassiska Maya började då istället för den Långa Räkningen med tretton baktuns (394 år) att använda sig av så kallade Korta Räkningen med tretton katuns (19,7 år). Detta var i sig en mycket betydande kalendarisk förändring. Vad som är intressant att notera om detta är att när frekvensen ökade tjugofaldigt (då planetära undervärlden började göra sig gällande) ändrade Maya sitt kalendersystem så att det återspeglade denna frekvensökning. Det är mycket likt vad den förestående frekvensökningen för den nionde vågen tycks tvinga oss att göra i denna tid. Så småningom, speciellt med ankomsten av européerna, följde även andra kalendariska förändringar och den Korta Räkningen och 52-åriga kalenderperioden gick ur bruk. Dessa förändringar i kalendrarna är reflektioner av hur tänkesättet hos Maya (liksom för resten av mänskligheten) har förändrats då det har kommit in nya energier från kosmos så som det beskrivs i deras kalender. Detta är helt naturligt, eftersom det inte skulle finnas någon mening med att följa en profetisk kalender (som både Långa och Korta Räkningen var) om den inte återspeglar den faktiskt dominerande frekvensen av kosmisk energiskiften. Övergivandet av den Långa Räkningen till förmån för Korta Räkningen för omkring tusen år sedan är för övrigt också anledningen till att de flesta nutida Maya-åldermän tvekar att sätta ett exakt datum för slutet på den Långa Räkningen, eftersom den information de har om detta kommer från arkeologer och inte från en egen kontinuerlig användning av denna Räkning. Medan andra kanske diskuterar om den slutar 2011 eller 2012 så säger vissa Mayaåldermän att det kanske handlar om 60-100 år i framtiden. Den enda specifika Mayakalender som kontinuerligt har spelat en betydande roll under mycket lång tid är 260-dagars tzolkin. Dess äldsta kända inskrift finns i Monte Alban från 550 f.Kr. och det har varit i bruk fram till nutid. Även omfattningen av användningen av denna kalender har genomgått stora förändringar genom tiderna och under den planetära undervärldens förmörkade medvetande kom den att begränsas huvudsakligen till bergsbyarna i Guatemala. Därför har också användningen av tzolkinkalendern påverkats av medvetandeskiftena som skett bland Maya och på andra håll. Så till exempel ca 550 f.Kr., vilket är mittpunkten av Långa Räkningen, hade en känslighet för de andliga kvaliteterna i tzolkin utvecklats i västra hemisfären av vår planet och vi har skäl att tro att redan i detta skede blev personer associerade med kvaliteterna hos sitt dagtecken vid födelsen. Samtidigt, återigen mittpunkten av den Långa Räkningen, är utan tvekan också tiden för födelsen av den mänskliga individualiteten på vår planet, och då särskilt i Grekland. Vad jag menar med födelsen av mänsklig individualitet är att innan 500-talet f.Kr. är de människor som vi känner till från historien antingen kungar eller delvis mytiska figurer, såsom Imhotep, chefsarkitekt för de egyptiska pyramiderna, eller Homeros, skalden som gav upphov till Iliaden, vars personliga karaktärer försvinner i den forntida världens dimma. Det är svårt, om inte omöjligt, för oss att verkligen identifiera oss med dem som individer. Runt 500-talet och 400-talet f.Kr. börjar dock personer, som Sokrates och Perikles att dyka upp och även de persiska kungarna, framstår som mänskliga individer. Därför kan det hävdas att den förändring som ägde rum vid mittpunkten av den Långa Räkningen inte bara gav upphov till framväxten av tzolkin, en kalender som förser individer med särskilda egenskaper, men den gav också i en annan del av världen upphov till den mänskliga individualiteten och ett nytt ego. I global skala var därmed medvetandeförändringen som ledde till uppkomsten av mänsklig individualitet synkron med framväxten av tzolkin. De kalendrar som användes av Maya var således relaterade till det härskande medvetandet inom en undervärld och faktum är, som nämnts ovan, att tzolkin nästan dog ut under planetära undervärlden. Det är i detta perspektiv det blir intressant att spekulera i vad konsekvenserna kan bli av användningen av en 9+9-dagarsräkning och dess överskridance av tzolkin. Det verkar som om detta överskridance då skulle vara kopplad till den överskridance av vår individualitet och särskilt egot, som föddes i den dualistiska nationella undervärlden. Detta verkar innebära precis vad jag har sagt tidigare om de olika polariteterna i undervärldarna, nämligen att nu i den nionde vågen kommer enhetsmedvetande att överskrida dualiteten. Egot kommer då inte att dödas, men förpassas till en mindre roll i tjänst hos Alltet snarare än det som styr våra liv som mycket ofta är fallet med människor för närvarande. Jag tror att den nionde vågen handlar om att helt kapitulera inför Alltet och dess syfte med skapelsen. Denna kapitulation är det viktigaste att göra för att lyckas ta klivet och kunna bevittna "nedstigandet av Bolon Yokte Kuh" den samtidiga manifestationen av alla vågorna. Då 9+9-dagarsräkningen i nionde vågen blir aktiv 9 mars, 2011, och även tidigare kommer vi i viss mån att konfronteras med ett val huruvida vi ska följa 260-dagars-tzolkin med dess olika individualitets-genererande dagtecken eller 234-dagars vågen av enhetsmedvetande. (En extrem form av ego-genererande dagtecken ges av Dreamspell-kalendern som uppfanns av Jose och Lloydine Argüelles, vilken ger individer identiteter som "Vit kosmisk krigare", etc). Eftersom egot är en produkt av samma våg som tzolkin kan man anta att vi då till viss del ställs inför ett val mellan individualitet och enhetsmedvetande. Den traditionella tzolkin kan beskrivas som individualitetens kalender, medan den nu framväxande nio-dagarsräkningen är kalendern för högre medvetande, som också överskrider nationella och etniska gränser som man skulle förvänta sig av en universell undervärld.
Detta skapar en fantastisk möjlighet för oss att välja våra vägar i framtiden baserat på vilken kalender vi använder. Detta är verkligen ett fritt val, eftersom de lägre vågor inte kommer att försvinna bara för att den nionde vågen är aktiverad. Dock skulle steget till den nionde nivån innebära att tonvikten läggs på 18-dagars-räkningen även om vi också följer tzolkin. Man kan rimligen anta att för att Bolon Yokte Ku ska framträda med full regalia är det nödvändigt att en betydande del av mänskligheten faktiskt väljer att klättra till nionde nivån, vilket då också innebär att följa 9+9-dagarsräkningen. Den tidacceleration som denna räkning innebär kommer också av sig själv att driva oss till att leva allt mer i nuet. I denna process kommer vi att släppa många av de särskilda individuella egenskaper som har varit så viktiga för våra egoidentiteter och när detta händer kommer vi att öppna oss för den villkorslösa kärleken i Alltet. Carl Johan Calleman
|